Islands västfjordar på cykel, augusti 2023
Oskar och jag låg i ett dike igår kväll och försökte komma på hur vi skulle ta oss genom natten. Det gick knappt att stå upp längre för vinden. Man hörde på bromsarna hur varma de börjat bli. Den värsta blåsten jag varit med om.
Sen blev det värre.
"This place is known to be windy",
säger Wesley, som släppte in oss här i skydd från vinden. Han går och plockar undan från borden på Gil Guesthouse. "But this is something else."
Vi sitter fast här sedan flera timmar, omringade av en vind så stark att den föste våra cyklar i sidled ned mot diket. Det går inte att gå upprätt – knappt att gå alls. I 8% utförslutning fick vi stå och trampa på lättaste växeln för att ens komma framåt.
Vi försöker hinna i tid till en bröllopsfest i Reykjavík. Tjugo mil kvar. Idag har det tagit oss timtal att komma bara en.
Jag nickar, tar en bild genom fönstret, och tittar på Oskar. Han försöker hitta information om bussen som eventuellt stannar här en gång i veckan. Utanför står cyklarna lutade mot väggen. Ett par kilometer bort lyser solen över en enslig kyrka. Knappt ett moln på himlen. En fårbonde, halvvägs till kyrkan, blåser nästan omkull på väg ut ur hagen.
"Hey guys", säger Wesley. "I’m gonna go out back and tidy the rooms. Help yourselves to all the coffee you like. If anyone shows up, tell them we're closed, yeah?"
"Will do. Thank you so much, again”, säger Oskar. ”You're a lifesaver.”
Wesley rycker på axlarna. "Just helping out." Han går ut med korgen med rena lakan, mot rummen de hyr ut för övernattning. Han tappar nästan balansen när han rundar knuten och kommer ut ur lä. Lakanen försöker fly i vinden. Han skrattar stort, lutar sig framåt, och trycker ifrån.
”Det går inte att ta cyklarna på bussen som kommer hit”, säger Oskar, som till slut fått tag i kundtjänsten. ”Det börjar se mörkt ut med bröllopet.”
Vi lämnade Reykjavík för en och en halv vecka sedan, i strålande solsken, ganska sent på dagen. Vårt mål var att utforska Västfjordarna. Mer planer än så hade vi inte.
Det är krångligt ut ur städer: korsningar, rödljus, trottoarkanter. Kring tretiden på eftermiddagen lagade vi lunch någon mil utanför stan, längs Väg 1. Jag råder alla med cykel att hålla sig undan från den vägen. Tung trafik, ingen vägren. Knappt ens en decimeter. Vid flera tillfällen ledde vi cyklarna upp längs trånga stigar och grova grusvägar på vallarna till bygget av en ny motorväg, för att slippa Ettan. Till slut kunde vi äntligen svänga av till den mindre väg 47, runt Hvalfjörður.
En väg man bör ta istället, är att fortsätta längs väg 36 ut ur Reykjavík. Vid väg 48 svänger man av mot Hvalfjörður. Då får man allt det bra, men inget av det dåliga.
Längs vägen förvandlades allt från fantastiskt vackert, till helt magiskt. Det såg bitvis ut som Sarek, men kändes underligt, för det var vid havsnivån. Det gick från inget till allt, noll till hundra. Uppförsbackarna kändes i början oändliga. Branta, fulla med svängar och krön, varningar om dålig sikt överallt. Men det var ingenting i jämförelse mot vad som skulle komma några dagar senare.
Dag två var praktiskt taget uteslutande på grusväg, för att undvika Ettan. Branta grusvägar uppför går inte alltid att cykla på. För låg växel spinner bakdäcket i gruset, och med en fullpackad cykel finns det inte mycket annat alternativ än att kliva av och börja putta.
Men det är ingen fara så länge man inte har bråttom. Vi hade våra sovplatser med oss, och i väskorna mat för ett par dagar. Kom vi inte riktigt hela vägen, eller om vi kom fram sent – det spelade ingen större roll.
Det handlar om att röra sig framåt, inte om att röra sig framåt fort. Man stannar och sover när det är dags, på en plats man tycker är tillräcklig, och fortsätter igen när man är redo.
Längs den plana, platta vägen norr från Borgarnes träffade vi några andra cyklister. Ett par tyskar som skulle ta färjan från Stykkisholmur. En britt stannade och pratade med oss medan vi lagade lunch. Han rekommenderade också färjan.
Den natten tillbringade vi högst upp för den hittills längsta backen. Av envishet och ovetskap cyklade vi enträget hela vägen upp, även fast lägsta växeln betydde gångfart. Från havsnivå till högfjäll i samma andfåddhet. På toppen firade vi på det enda sättet vi kunde – några brödbitar med majonnäs direkt ur burken, på en vändplats intill en telefonmast.
Det är de små segrarna som spelar roll på äventyr.
Allt det världsliga hamnar i periferin. Den som varit iväg på långtur vet hur mycket en halvtorr brödkant med majonnäs kan göra; hur god äventyrets nationalrätt är: jordnötssmör på tortilla.
Vi ställde larm på 05 för att hinna cykla de resterande milen till färjan i Stykkisholmur. Vi ville sova på toppen, för att få börja nästa dag i utförsbacke. Det är mentalt stärkande efter allt uppåt som Island innebär. Att starta dagen med kilometervis av fartvind utan att behöva anstränga benen alls är toppen. 5 km/h upp, 55 km/h ner.
Färjan Baldur från Stykkisholmur tar passagerare via ön Flatey till Västfjordarna. Island bjuder på en underbar variation i landskapet, från bergigt och kalt, till fjordar och kullar, till helt plan slätt, och så berg igen. Vi tänkte flera gånger att så himla mycket mer dramatiskt kan det väl inte vara?
Det kunde det.
Vi bestämde oss för att åka medurs runt halvön. Första stoppet, ett varmt bad. Vi tog alla chanser vi fick till det. Även om inte hela ön har samma termiska aktivitet som vid de naturliga källorna, finns en tradition av att ha varma pooler lite varstans. Att efter några dagar i sadeln få möjligheten att duscha sig ren och sedan krypa ned i 40°c, det är inget annat än ren lyx. Det kan inte ha varit många grader över nollan när vi vaknade på morgonen, och plötsligt satt vi där och njöt i badet, med Nordatlanten i bakgrunden.
Inte långt därefter kom den första riktiga uppförsbacken på hela resan. Jag tog en bild precis i botten, och en till när jag nådde krönet. 45 minuter tog det.
Det blev flera sådana backar om dagen efter det. Vid många ställen finns vägskyltar som berättar vad man har att vänta sig. 12 km, 8% lutning, 500 meter stigning.
Man måste se en sån skylt och föreställa sig ett varmt kamratskap med Sisyfos. Ett slags ofrivilligt tålamod. Man måste motstå frestelsen i att räkna på det. Man får inte tänka på att en snitthastighet på 5 km/h faktiskt betyder fem kilometer på en timme. Två timmar blir en mil. Man står där i början, och måste inse att det man gillar är att cykla, för nu finns inget annat.
Fast det är inte riktigt så illa. Det är hela passet som är tolv kilometer. Det är lika mycket nedåt efter toppen. På gott och ont är man nere på havsnivån igen när de tolv kilometerna är över.
Men man tänker inte så mycket alls, man ifrågasätter inte. Det är inte mer än att hitta rytmen.
Självklart är det värt det. Man andas, man dricker, man blinkar, man trampar. Frihet smakar salt. Ibland från huden, ibland från tårar, ibland från havet.
Frihet är mil efter mil av kraft från egen kropp. Frihet är att inte veta vart vägen leder, men att inse att det inte spelar någon roll.
Så länge man hittar någonstans att köpa mat i tid.
Den första större orten vi kom till i Västfjordarna, Patreksfjörður, har en befolkning på 675 personer. Vi hittade en liten bar där vi kunde köpa varsin öl. Vi var ensamma.
Det finns en bensinstation med en liten restaurang också. Vi beställde varsin pizza, och hoppades kunna köpa mat till nästa dag, men allt som fanns var lite chips och några chokladbitar. Min rekommendation är att köpa på sig mat åtminstone för tre dagar åt gången, gärna med lite marginal.
Det kan ta tid att cykla mellan affärerna.
Förutom tomheten, är Västfjordarna väldigt föränderliga. Ena natten i Armenien, nästa morgon ned mot grönska och vattenfall som hämtat ur Jurassic Park. En stund senare Lofoten, efter det Flatruet. Det enda konstanta är fjordarna i sig.
En natt utanför Ísafjörður, högt upp i en dal med så branta väggar att bäcken som rann därigenom inte reflekterade himlen, utan bara solnedgångens färger på bergssidorna. På morgonen en dimma så tät att vi knappt fann badhuset. De nästkommande dagarna skulle bara innebära fjord in, fjord ut. Knappt ett enda hus.
Istället för bebyggelse såg vi valar som sprutade vatten i solnedgångens motljus, solande sälar i lä från vinden, en lunnefågel som kastade sig förbi oss som om den gick mot rött, och så mycket karg, vacker natur att vi nästan fick skavsår i ögonen av allt stirrande.
Under hela turen hade vi vår inbjudan till en bröllopsfest i Reykjavík i bakhuvudet. Vi ville dit om vi hann, men omständigheterna bestämde. När vi började närma oss Hólmavík insåg vi att det nog skulle gå.
Vi fick också reda på att det var Pridefestival i Reykjavík samma dag som bröllopsfesten.
Plötsligt hade vi bråttom. Vi hade ett par dagar på oss att komma till Borgarnes, där vi kunde ta bussen tillbaka till Reykjavík.
Morgonen innan vinden vaknat helt, vaknade vi som vanligt på toppen av ett berg. I vanliga fall skulle vi nästan hålla bilarnas tempo med den morgonens utförslutning, men vinden tvingade oss att stå upp och trampa på lägsta växeln hela vägen ned.
Till slut ledde kampen oss fram till Hólmavík, där vi kunde bada bort både svetten och kylan, handla, gå på museum, och köpa mat – inomhus. I lä från den tunga men ändå fortfarande uppvaknande vinden.
Några timmar senare kom den igång på riktigt. Då hade vi den faktiskt i ryggen en stund. Den hjälpte oss upp för ett berg. En digital varningsskylt strax innan passet inleddes, sade att vindhastigheten var 17 m/s vid det laget. På toppen var vi tvungna att klämma åt bromsarna för att ens kunna stå still.
Vägen ned var bland det läskigaste – och det roligaste – jag varit med om. Bromsarna var alldeles varma – man hörde det på dem – fast att vi var uppe i den hittills högsta hastigheten på hela turen.
När det planade ut lite, ökade vinden ytterligare. Vi kunde inte prata med varandra över ljudet av den. Vi lade oss i skydd i ett dike för att omgruppera. Klockan var efter 21, solen långsamt på väg ned, och det gick knappt att stå upp längre. När vi kikade upp ur diket såg vi att vi var intill en fårhage, fylld med kullar och små bergstoppar.
Vi baxade cyklarna in i hagen, släppte dem i gräset, och gick den dryga kilometern till huset som rådde om hagen. Vårt enda alternativ var att gå dit i motvinden och fråga om vi kunde ställa våra tält i hagen. I motvinden lät våra huvor som förbipasserande motorcyklar där de fladdrade.
Vinden mojnade inte under natten. Hoppet började sina om den där festen, men vi gav det ändå ett helhjärtat försök. Motvinden är inte så farlig, så länge man inte har bråttom någonstans.
Vi packade ihop tälten, och gav oss av. Till början till fots. Det var knappt så att det gick att leda cyklarna rakt, än mindre att sitta på dem. Men vi tog oss framåt. Ibland kom vinden lite snett bakifrån, då gick det att slänga benet över ramen och ställa sig på ena trampan, med andra foten strax över marken. Det går snabbare att rulla långsamt än att gå fort, och de tillfällen som vinden tryckte på i rätt riktning gick det riktigt bra.
Men bara i små stötar. Fem minuter rullade vi diagonalt lutade mot vinden, femton minuter gick vi lutade över cyklarna, som fastfrusna i inledningen till ett försök att kullerbytta över dem. Till slut blev det bokstavligen omöjligt att komma längre. Jag såg hur Oskars bakdäck gled i sidled ned mot diket.
Vi såg oss om, upptäckte en liten restaurang på kullen intill oss. Vi gav upp för stunden, och krånglade våra cyklar upp dit. Om det var stängt kunde vi i alla fall luta oss mot väggen ha lä en stund.
Oskar kom upp först, och gick in. Där träffade han Wesley. De tittade ut på mig när jag gick den sista biten, och såg mig nästan ramla flera gånger.
Nu sitter vi här. Bussen som går en gång i veckan kommer ikväll, men kan inte ta cyklarna. Det är 20 mil kvar till Reykjavík. Taxi går inte. Pridefestival och bröllopsfest är båda imorgon. Vi har suttit fast här flera timmar.
Wesley tog emot oss trots att det är stängt. Han städar inför öppning ikväll. Han är från USA, men har bott och säsongsjobbat här i några år nu. Oskar och jag går ut och lagar lunch på stormköken. Vi går in igen. Till slut tröttnar jag. Jag går till Wesley och tänker säga, ”hej då, tack snälla för hjälpen, men jag kan inte bara sitta här, jag måste ge det ett försök.”
“I’ve been keeping a look at the weather for you guys”, säger Wesley. “It’s not looking good. The wind won’t let up at all for the entire day.”
Jag känner hur mina axlar sjunker. Det blir fler timmar här. Kanske kommer det förbi någon vi kan lifta med.
Men så tar Wesley till ton igen. ”Look, I’ve given it some thought. My shift ends soon. If you can fit yourselves and your bikes in the back of my van, I’ll take a detour on my way home and drive you guys through the mountains.”
Han vill köra en omväg på fyra mil, enkel tur, bara för att hjälpa till. Vi går ut till hans lilla Citroën Berlingo, och försöker tränga in cyklarna. Det går om man pressar. Jag får sitta med cykeln över mig medan Oskar trycker igen dörren. Sen krälar han in genom sidodörren i en lika krånglig ställning.
Plötsligt dundrar vi fram i 90 kilometer i timmen. Bara sådär är fyra mil avklarade. Det är fortfarande långt kvar till Borgarnes och bussen imorgon, men det är görbart nu, även om det tar hela natten.
Wesley släpper oss i Búðardalur. Vi vill ge honom pengar som tack, men han vägrar. “I’m doing this out of kindness. If I take your money, suddenly it’s a transaction. That’s not what this is. I just wanted to help you out. Don’t worry about it.”
Vi lägger till varandra på Instagram, och så skiljs vi åt. Det är sen eftermiddag, åtta mil kvar till Borgarnes. Vinden är fortfarande ivrigt stark, men det värsta är över. Vi cyklar på en häststig intill vägen. I lä. Kastvindarna kan inte tvinga oss ut i trafiken där. Det är tungt och krångligt, men säkert. Det viktiga är bara att komma framåt. Vi har ork, efter att ha suttit still hela dagen.
Efter ett par timmar kommer vi till ett nytt bergspass, nu utan vind. På toppen delar vi på en hel brödlimpa med majonnäs, och bestämmer oss för att fortsätta hela vägen ikväll. Fram med pannlampor och reflexvästar. Solen går inte ned förrän närmre midnatt, men det är långt kvar. Vi passerar några ställen som vi hade önskat att kika lite närmre på, men fest och festival pockar mer.
Så plötsligt är vi framme. Nästa morgon står vi och plockar loss alla lösa delar från cyklarna. Busschauffören säger att inget får hänga löst om vi ska kunna ta med dem.
Så sitter vi här, smörjer våra ansikten, tar av oss våra extra lager, och förundras över tanken på att få gå på toaletten inomhus, att duscha fritt, bära vardagskläder, och bara sitta still.
